Aperture priority

DSC02280
Extra detaljkoll på bilden visade sig att mannen körde A-läge (Aperture priority = tidsautomatik eller slutartidsautomatik) och inställd bländare var f3,5 och kameran gav här en slutartid på 1/8000 dels sekund, vilket syns på toppdisplayen på kameran här på bilden, när denne man fotograferade virvlande dansare. Kan troligen behövas om man vill frysa rörelserna på dansbanan.

Svart och vitt

DSC02738
Med ögat någon centimeter från okularet fokuserade denna kvinna på HEMA.
Utrustningen är en Canon 750D och vad jag kan se ett 50mm f1,8 påmonterad.

Ett 50mm nu igen, tänker jag…
Alla skall tydligen ha ett 50mm nuförtiden.
Jag kan inte förstå de senaste årens lovord för 50mm objektiv på APS-C kameror, dessa ger då en bildvinkel som motsvarar ca 80mm brännvidd, alltså ett kort tele.

Jag minns på 70-80-90-talen när objektiv på 50mm brännvidd var ett objektiv du genast monterade av och lade på hyllan när du köpt din kamera. Ett ”tråkigt och ointressant objektiv” så yttrade sig alla kännare.

Normalobjektiv kallades brännvidden.
Bra skärpa, oförvrängda bilder och ljusstarkt givetvis dessutom lätt att tillverka och relativt billigt… men tråkigt sa kritikerkåren förr i tiden. I det analoga filmformatet ger 50mm en bildvinkel som motsvarar ögats, vilket idag skulle motsvara ett 35mm på kameror med APS-C sensorn. 

I början av 80-talet bytte jag in mina 2 zoomar mot ett Pentax 50mm f1/1,4 som enda objektiv, trots alla negativa omdömen om 50mm, men jag gillade bildvinkeln.
Fördelen på den tiden var att sökarbilden/mattskivan blev ljus och fin med så hög ljusstyrka som 1,4. Men det var en utmaning att ha ett ”fast” objektiv.
Istället för att zooma var jag tvungen att flytta mig från eller mot motivet 🙂

Men ganska snart kände jag bildvinkeln och då var det ganska skönt och befriande att bara ha ett objektiv.

Från en objektivtyp/brännvidd som var något katten släpat in till nutidens upptrissade lovord i alla tidningar och sociala medier, trots att det är likadan konstruktion och oftast t.o.m. likadana linser… ja jag fattar inget 🙂

Leica

DSC02734
digilux1Jag lade först märke till den snygga Leicaväskan som hängde över axeln på en man i folkmassan på SMveckan, en väska i ljusbrunt läder som andades hög klass. När jag lyfte blicken såg jag en kamera jag aldrig sett i händerna på någon innan, frågan är om jag ens sett den på bild. Var det en helt ny modell?
Jag var tvungen att försöka få till en bild gärna framifrån så att jag såg modellen på kameran så jag kunde kolla upp detta hemma vid datorn. Men det var omöjligt i folkmassan och jag ville inte vara framfusig och tränga mig på mannen som intresserat följde evenemanget där i fäktarringen.

Väl hemma lyckades jag hitta en bild som överensstämde, Leica Digilux 1, stod det.
Fakta gav att denna kamera kom ut 2002 och specifikationerna lyder: 4 Megapixel på en 1/1.76 tums CCD Sensor. Objektivet ett Leica Summicron Vario 33–100mm med ljusstyrka F2.0 – F2.5. LCD på 2,5 tum tillsammans med en genomsiktssökare. ISO ligger mellan 100-400. 4 bilder per sekund. Vikt 455 gram.

Kameran kostade ca 9000 kronor år 2002!
Priset på väskan framgick inte men släng på en tusenlapp till.

Så detta var en digitalkamera från den digitala kompaktkamerans barndom. Kvalitet lönar sig.

Vanligt förekommande sensorstorlekar:
sensor1-Leica-Digilux-1