Mind blowing #2

Då var jag vinyl- och stereofri. I förrgår kväll försvann allt i en fullastad bil mot Göteborg. Sedan 1972 har jag nog inte varit utan stereo som kan spela mina vinyler. Både musikintresset men mest samlandet har mattats av de senare åren, så nu känns det faktiskt bara skönt. Jag resonerar så att använder man inte prylar eller om intresset upphör skall man göra sig av med dem.
Det är särskilt kul att sälja till en person som är positiv och vet att uppskatta.

Annonser

Mind blowing

Jag har väl raljerat och himlat lite med ögonen över alla kaffetrender och fina ord på kaffetillredningar som finns på caféerna nu för tiden.
För mig har en svart kopp bryggkaffe varit det  sätt jag dricker mitt kaffe.

Men till min förvåning har jag under de senaste månaderna börjat snegla på de där kaffeblandningarna som dyker upp ute på cafémenyerna.
Till och med här hemma när jag som vanligt häller mitt varma vatten i min Melittatratt med mellanrostkaffe kan jag känna ett sug efter att det skulle till något mer i kaffet.
Tankar om skummad mjölk, vispad grädde, kanel, kardemumma, små chokladflingor poppar upp i mitt huvud och stökar till min kaffestund.

Målsättning, inte ett löfte

Nästan var fjärde Facebook-användare överväger att minska sin närvaro, eller helt stänga sitt konto.
– Det är en del i en trend, säger Tero Marjamäki på Sveriges annonsörer.
Branschorganisationen har i en Novusundersökning tillfrågat drygt 1 000 svenskar om deras medievanor. Där uppger 23 procent att de planerar att fly Facebook. Det är oklart varför, eftersom undersökningen inte tar fasta på skälen.
– Men vi kan se att många generellt sett minskar ner på det digitala och går tillbaka det analoga. Det ser vi även hos annonsköparna. [Källa]

Om jag skall ge något nyårlöfte (vilket jag sällan eller aldrig gör), så är det i alla fall just detta jag skulle vilja lova – Min tid på sociala medier skall minska eller upphöra.
Kanske inte för jag använder dessa extremt mycket, utan mer att jag vanemässigt klickar in på dem.

Jag går in på mitt sextioandra levnadsår och vad fyller det för behov att synas på sociala medier för mig, knappt något om jag skall vara ärlig.
Varken mina barn eller deras nära finns på dessa medier (härligt att de blivit klokare än jag), så att hålla kontakten med dem där finns inte. Det jag gör då och då är att lägga ut några av mina egna bilder, men varför skall jag göra det när jag har två plattformar i form av fotobloggar till det.

Det mest tråkiga är att efter några minuter på Facebook känner jag mest irritation av det jag ser i flödet, varför skall jag då klicka mig in där.

Så därför får detta bli min målsättning 2018.

Från ett dia

DSC00224En bild jag gillar på något sätt. Visst är det så att vissa bilder håller över decennier, jag kan inte säga varför men så är det tycker jag.
Det är min far som sitter i båten på ån Ätran några hundra meter in från inloppet från sjön Åsunden och det är i slutet av 80-talet. Far har sin nyinköpta Nikon F-301 med en Tokinazoom på 100-300mm påmonterad. Under dessa år hade mitt intresse för fotografering också väckt hans något insomnande fotointresse som tog fart igen under 80-talet.

Jag tror han gillade att vi umgicks runt fotograferingen. Hur det än var så var det han som gjorde att jag började fota, kanske inte handfast utan mer att jag blev nyfiken på det. Hans kamera var alltid med under mina barn- och ungdomsår, precis som jag har i stort sett dagligen.
Fast under delar av 60-talet blev det inte mycket fotande från hans sida. Kanske var det en hobby som var dyr under dessa år och annat fick prioriteras i familjen.
I dagens läge fotar ju alla barn och ungdomar med sina mobiler, bilder som kanske försvinner lika fort som de knäpps. Vid min 20-års dag fick jag min första kamera. Att jag inte köpt en tidigare känns lite konstigt kan jag tycka idag eftersom jag jobbade från jag var 16 år, men då prioriterades annat från min sida. Inte ens en billig Instamatic hade jag under tonåren. Men då i mitten av 70-talet började jag fota på allvar, mest festbilder kanske och på bilarna.

Efter 10-15 år under 80-90-talen mattades fotointresset av igen för min far i takt med den digitala bilden kom. De analoga Nikonkamerorna fick lägga i fotoväskan längst in i garderoben. Ett försök gjordes att ta upp intresset igen i och med att han köpte en Sony digitalkompakt. Men har man inte dator eller riktigt förstår den digitala biten blir intresset och känslan inte den samma längre. Tekniken springer ifrån ens kunnande och man varken kan eller orkar ta till sig det nya, så har det väl alltid varit. Men alla diamagasinen finns kvar i någon garderob i barndomshemmet, och jag har diaprojektorer som fungerar. Jag är glad att det analoga fotograferandet var en relativt dyr hobby, det gjorde att bilderna sparades och vårdades på ett helt annat sätt än i dag.

Stress

Inatt fick jag på kort varsel hoppa in och köra buss igen, dessutom hade jag inte kört linjen på många år. Men det var hållplatser på resecentra i de större städerna upp till Stockholm så det skulle nog ordna sig.
Udda var att jag skulle ta vägen till Grand Hotel i en av de städerna, hade bara en svag aning om var hotellet låg vilket ökade stressen något, varför till Grand Hotel?!
Värre var att då jag kom dit var gator avstängda och det satt nya avspärrningar på grund av julen och på vissa gator var bussen för stor för att köra in mot hotellet.
Det blev att vända eller köra mot enkelriktat, kors och tvärs i stadskärnan men jag kom inte fram till hotellet.
Stressen blev påtaglig då tidtabellen inte gick att hålla, jag hörde hur det suckades bland de trötta resenärerna, någon av resenärerna kom fram och försökte hjälpa till med vägen, men vi lyckades inte.
Jag tog beslutet att lämna stadskärnan utan att ansluta till hotellet och leta mig ut till E4:an igen.

Ungefär här satte jag mig upp i sängen med ett ryck, med täppta luftrör, täppt näsa. Kroppen hade stressat upp sig i sömnen på grund av min ”härliga” julförkylningen. Vid stress förflyttar alltid hjärnan mig i drömmen tillbaka till en buss och till en extremt stressig situation som bussförare.
Och alltid utspelar sig dessa drömmar tidigt 80-tal då det inte fanns mobiltelefoner och komradiosystem i fordonen.
Stressdröm = jag som bussförare. Detta trots att jag slutade köra buss 1999!

Bildtrött

BildtröttKan man vara bildtrött? Jag vet inte men jag känner så faktiskt.
Allt detta bildflöde runt oss på de sociala medierna och bloggar gör att jag allt mer lojt och ointresserat kollar och skrollar igenom mitt flöde av de jag följer utan att känna något för bilderna.
Det tråkiga är att jag känner likadant för mina egna bilder.
Det sägs att man måste hålla sig till ett motivområde kanske t.o.m. upprepa sig för att bli bättre. Men jag blir bara trött på liknande bilder i någons flöde.

Vad fyller det egentligen för funktion att dagligen fylla Instagram, Facebook och fotobloggar med likartade bilder? Ja, så går mina tankar och så går även tankarna när jag själv funderar på att lägga in en bild.
Jag trodde att jag hade dålig inspiration, men det är nog värre än så… jag är bildutbränd… jag har gått in i den berömda fotoväggen.

Många (inte jag) lägger ned 10,000-tals kronor på fotoutrustning för att sedan lägga upp en bild med likadant innehåll. Jag har också gått åt de tankarna i mina svåraste stunder, men jag har varit stark nog att motstå.

Dessutom, hur lång tid lägger vi och våra besökare egentligen ned på att verkligen kolla på en bild, kanske 1-3 sekund? Troligtvis inte mer.

Jag sökte på bildtrött på Google, en träff kom upp från 2012. Men det måste väl vara fler där ute som känner likadant som jag?