The Vinyl

bgj

Under 60-talet jag tyckte det var häftigt med färgade vinylplattor.
På den tiden pressade man ibland singlar och EP i bl.a. blå vinyl. Under 70-80-talen kom bildvinyler med en bild pressad på ytan, vilket jag inte alls gillade.
Den enda färgade vinylen jag hade tills för något år sedan var en snygg vit singel av Billy Idol med den passande låten White Wedding.
I samband med vinylens revival under senare år kommer fler och fler färgade plattor, som denna läckert orangefärgade vinyl från bluesmannen Bror Gunnar Jansson. Som jag köpte både för musiken men kanske mest för just färgen. 🙂

Annonser

Från bilradion hörs Mink DeVille

mink-deville-album
Det var en fredagskväll 1977 och jag hade just kollat in en AMC Pacer i ett skyltfönster och var förvånad om hur ful de kunde göra en bil.
Jag gick över gatan och satte mig i min egen bil och vred på bilstereon och kom rakt in i en låt på radion som gjorde att jag stannade upp några minuter och bara lyssnade. När låten var slut sa hallåmannen att det var Mink DeVille som spelade Mixed Up, Shook Up Girl.
Jag lade gruppen på minnet och under kommande vecka började jag leta efter den LP:n med Mink DeVille.
Efter det var jag ganska såld på Mink DeVille under ett antal år, köpte alla album fram till Sporting Life 1985. Det är ganska konstigt att man kan komma ihåg en liten händelse från 1977.
På en blogg för länge sedan skrev jag så här:
Jag funderar över vad som hände den obotlige romantikern Willy DeVille, han som 1974 startade gruppen Mink De Ville. Mink De Ville tillhörde de band som från mitten/slutet av 70-talet var ledande på New York-scenen.
Willy DeVille hade en förmåga att se ut som en smågangster direkt från de slummigare kvarteren, men sjöng som en Gud. Han blev odödlig genom de magiska åren under sent 70 tidigt 80 tal. Kanske sitter han i en sjabbigt hotellrum i New York och nynnar på Love & Emotion eller Mixed Up Shook Up Girl och sippar billigt rödvin.

Något år efteråt läste jag detta:
Willy DeVille avled den 6 augusti 2009 i New York av cancer. Han lämnade efter sig hustrun Nina DeVille (dotter till Sture Lagerwall) och sonen Sean Borsey (f. 1970) från sitt första äktenskap med Toots DeVille (1950-2004), född Susan Berle.

För er HiFi-intresserade är det på bilden en Tandberg TR-200 Receiver, skivspelaren är en DUX Electronic 8540 och ett par Sonab OA-5 Typ-2 högtalare.
Som ni vet är det perfekta 70-talsljudet inte bättre än sin svagaste länk, därför står anläggningen i min gillestuga från 1973, med integrerad fondvägg och öppen spis i mexisten. 😉

Bowie – Album för Album

David Bowie Album för AlbumNär min flickvän 1973-74 köpte de nyutkomna albumen Aladdin Sane och Pin Ups fattade jag inget av denne man och hans musik. Jag fattade inte min flickvän heller, jag var nästan lite irriterad av hur hon kunde gilla dessa konstiga album.

På den vägen var det fram till 1976 då en kompis lade på Young Americans en solig sommardag, då klickade det till i huvudet på 20-åringen och jag fattade plötsligt det hela. Okej… visst var Young Americans helt rätt i tiden, lättillgänglig med skön bakgrundskör, soul-igt sväng och sexiga saxsolon av David Sanborn, helt i min smak.
Efter det så tog jag tag i de tidiga albumen och jag hade haft fel, de var bra… väldigt bra. Så under resterande 70-tal och en bit in på 80-talet blev det några album med Bowie.
Men 1983 köpte jag mitt hittills sista album, det som ligger på skivspelaren på bilden – Lets Dance. Också det ganska lättillgängligt med dansvänliga hits och väldigt tidstypiskt gitarrsound som alla använde på den tiden eller om Bowie var först… ja så var det nog.

Så nu när gubben (jag) snart fyller 59 så fick jag idag av frugan boken David Bowie – Album för Album. Kunde inte valt det bättre själv. Så det blir att bläddra och smutta på ett par Boråsbryggda öl, lyssna på den enda LP:n av Bowie jag har kvar – Let’s Dance från 1983.

Dagens Diskografi

dagens diskografi elvis 50s & 60s recordsSamtliga singel, EP och LP-utgivningar av Elvis Presley under hans 50 och 60-tal. Här i form av frimärksark som fanns med i de första utgåvorna av boxarna ”Complete Masters” som kom i början av 90-talet. Man hade äntligen tagit fram mastertaperna från originalinspelningarna och samlat samtliga inspelningar från varje årtionde i varsin box. Låtarna var nu fria från konstiga pålägg som RCA kände sig tvungna att göra under årens lopp för att attrahera nya köpare, typ det förhatliga ”Electronic Stereo” som man gjorde med 50-tals och (de tidiga) 60-talsinspelningarna då mono var helt ute och det nya Stereo var det som gällde. Någon kom på snilleblixten att separera något instrument till högerkanal och lade Elvis sång till vänsterkanal och slängde på lite lätt eko på allt. Electronic Stereo var ett försäljningsargument vid nypressningar av de gamla original-LP som hade monoinspelningar.

Dagens Cut-out

dagens-cut-out
He ain’t come to sit down he came to git down. Svårt att sitta still till The Undisputed Truth? Ja jag tycker nog det! Nu tillhörde inte denna LP de mest sålda av världens 70-tals album, utan denna blev en sk. Cut-Out. Med cut-out menades på den tiden att det var återsända album till skivbolaget från musikkedjor som inte fick sålt sina exemplar. Dessa LP jackades i kanten av konvolutet eller stansade på etiketten på vinylen. Sedan skeppades de ut i världen och såldes på speciella vinyloutlets, jag köpte själv några vinyl på 70-talet från dessa outlets. För mig är The Undisputed Truth verkligen ingen cut-out, deras LP från tidiga 70-talet är riktigt bra och tuff psychedelic soul/disco. Gruppen var en exprimentgrupp för Norman Whitfield en man som låg bakom mycket av 70-talets soul och disco. Han använde Joe Harris som lead singer och Billie Rae Calvin och Brenda Joyce Evans backade upp och körde solo. Många av låtarna på deras album återfanns tidigare eller efteråt på mer namnstarka grupper som bl.a. The Temptations. I mitt tycke höll The Undisputed Truth väl så hög klass mycket beroende på de 3 medlemmarna och en tuffare och experimentell ljudbild och mixning från Whitfield.

Medans ölen skummar av

… jo jag vet att det är bara torsdag men inlägget kommer nu av två anledningar.
iron-maiden-beer
Morgondagen är lite körig så varför inte korka upp en Iron Maiden öl från Robinsons Brewery och koppla av en stund.
Just när jag gjort det råkade jag läsa att min gamla gitarrhjälte Johnny Winter hittats död på ett hotellrum i Zürich, vilket räddade mig i detta inlägg.
För Iron Maiden har jag absolut inget förhållande till. Men det har jag till Johnny. Johnny levde nog ett hårt liv som kanske tog ut sin rätt.
Han var illa ute på 70- och 80-talet men Muddy Waters tog an sig honom och Johnny började spela med Muddy vilket nog blev hans räddning den gången.
Under 70-talet köpte jag två mycket bra LP med Johnny Winter – John Dawson Winter III och Saints And Sinners, båda kom 1974.

Min gamla klocka med LP:n Johnny Winter – Still Alive and Well från 1973 på en skivtallrik från Pioneer skivspelare stämmer inte längre… han lever bara genom musiken hädanefter. Kanske dags att plocka ned den och lägga LP:n i sitt konvolut.